Europeernas nederlag blev förödande! Turkarna vällde som en flodvåg in över de stora ungerska slätterna, som nu låg öppna framför dem och de gjorde inte halt förrän de stod utanför Wien. Sultanen nöjde sig med sina erövringar och satte sig tillrätta på den ungerska kungatronen i Buda, där han och hans efterträdare förblev i 150 år, medan Ungerns folk förblödde eller flydde i ständig kamp för friheten.

Den arabiska skatten
Efter turkarnas slutliga reträtt 1643 var den gamla befolkningen reducerad till hälften och det fruktbara Donau-landskapet låg härjat och öde. Det blev till "Pusztan", som betyder just detta - öde land. Men en skatt hade man räddat åt sig - de arabiska hästar, som antingen som krigsbyte eller handelsvara hamnat i ungerska händer. Medeltidens turkvälde var orsaken till den arabiska inblandning som kom att prägla den inhemska hästrasen, som på sin tid skulle komma att utgöra underlag för 1800-talets statsstyrda hästavel.

Efter turkarnas reträtt togs makten i Ungern över av de österrikiska kejsarna Habsburgarna. Det stora riket styrdes centralt från Wien, där kejsaren satt och bestämde alla detaljer. Så även i hästaveln, som utgjorde en av de viktigaste grenarna i den tidens militärpolitik. Det behövdes tiotusentals remonter, men man hade inte råd att köpa in så många från utlandet, som man gjort förr.

Avelsarbetet tar form
I slutet på 1700-talet skickades duktiga officerare till Ungern för att organisera hingststationer och stuterier. Man införde systematisk katalogisering och fast avelspolitik. Många områden i Ungern blev snart berömda för sin hästavel, och ett gammalt ungerskt ordspråk säger mycket riktigt "En ungrare är lyckligast till häst".

Ända fram till det sista världskriget räknades Ungern tillsammans med England som en av de ledande hästnationerna.Det intryck turkarnas hästar hade gjort glömdes inte bort. Det var redan för 300 år sedan status i en arabhäst! De användes därför också som gåvor till monarker och fältherrar.

År 1816 gavs det en kejserlig order till statstuteriet Babolna i Ungern, att alla stuteriets ston i framtiden skulle betäckas uteslutande med orientaliska hingstar. Rent praktiskt gav detta inga problem, då en seger över franska styrkor hade medför ett stor byte med hästar, däribland en hel del från olika fälttåg i Egypten.

Stammodern Tiffle
Vid samma tid inköptes några fullblodsaraber i Trieste, en av de viktigaste hamnarna för handeln på orienten. En av dem var originalarabstoet Tiffle, en "zobelfuchs", som blev stammoder till en enorm stofamilj med många nu levande representanter.

Många orientaliska hästar köptes av handelsresande, eller blev tillbytta från andra statsstuterier, men så småningom blev det allt svårare att efterfölja den kejserliga ordern och man blev tvungen att skicka stora expeditioner till främre Orienten för att skaffa avelsmaterial. Några expeditionsdeltagare var flitiga med pennan, så många böcker om de äventyrliga färderna blev utgivna. Dessa färder företogs i samma trakter där Lord och Lady Blunt hämtade hästar till Crabbet Stud (England) i.

Guldmyntens fader
I den svenska greve Wrangels bok från 1893, "Ungarns Pferdezucht", citeras ordagrant den mest framträdande expeditionsledaren, överste Brudermann. Hans rapport till kejsaren var skriven år 1857 och handlade om vad man skulle komma ihåg att ta med sig och hur man skulle bära sig åt för att lyckligt komma hem från beduinerna med de nyinköpta hästarna.

Hur skulle pengafrågan ordnas? Brudermann berättar att han hämtade gulden i Damaskus och Beiruts kreditbanker. Hästarna betingade för det mesta priser, som väl kan jämföras med vad nutidens amerikaner får betala för de dyraste "asil-araberna" idag, så han var tvungen att resa med 80 000 - 100 000 gulden i packningen. Men han hade kommit ihåg att ta med beväpnade soldater hemifrån. Dessa skulle dessutom rida på de inköpta hästarna, för att minska risken för att de skulle bli efter vägen. Men han påstår att han inte fruktade beduinerna, som alltid var ärliga och gästfria och som gav honom ett arabiskt namn, som betydde "guldmyntens fader".

En sådan expedition tog närmare ett år och då ger ändå Brudermannn rådet att man skulle skynda sig iväg så fort som möjligt, då de enda tillfällena med sjukdom hos hästar och manskap förekom då man låg stilla i läger.

Multom in parvo
Den sista stora orientexpeditionen 1886 hembringade bl a en "sällsynt juvel", den lilla svarta O'Bajan från Anaze-stammen i Nedj, där Lord och Lady Blunt också hämtade sin "Abeyans".O’Bajans avkommor är nästan lika talrika som den gamla Shagyas. Han var en häst att förälska sig i, skriver Wrangel, "Multom in parvo" = liten i formatet, men stor i innehållet.

Babolna-araberna
Berättelser från slutet av 1800-talets hästauktioner i Budapest vittnar om mycket höga priser på araberna från Babolna. Hästar till kavalleriets officerare, till lätta jakt- och promenadhästar och flotta spann i välbärgade folks lyxstallar - det skulle helst vara shagya-araberna från Babolna.

Även kejsaren i Hofsburg i Wien föredrog dessa hästar. Att han över huvud taget kunde erhållas berodde på en viss Fadlallah el Hedad. Han hade då han var ung hjälpt en av expeditionerna som tolk och allt-i-allo, och som belöning togs han med till Ungern.

Denna lilla arabiska pojke från fattigkvarteren i Damaskus blev senare stuterikommendant på Babolna, arabavelns Mekka! I europeisk uniform, talandes sitt modersmål arabiska, var han en oöverträffad förhandlare med beduinerna.

Radautz
När kejsaren fördrevs från tronen efter världskriget 1918, köpte en ungersk furste, greve Esterhazy, ett shagya-stuteri i Radautz i Österrike och transporterade det med tåg till sitt gods Tata i Ungern "…för att kejsaren inte skulle sakna sina shagyas när han åter tågade in i sin huvudstad…".

Detta skedde som bekant aldrig men lyckligtvis har andra upptäckt dessa härliga shagya-araber. I Ungern, deras gamla hemland, för de en bortglömd tillvaro, som kuriosa från gamla dagar. I krigsmaktsmaskineriet kan de inte längre användas och välbärgade människor med ridning och körning som hobby finns inte heller längre i detta kommunistiska land.

Ny renässans?
Det gamla ordspråket om den hästtokiga ungraren stämmer inte längre, eller är det bara bortglömt tills vidare. Men i gengäld har den gamla östeuropeiska hästrasen fått en större geografisk spridning och kommer, om vår tids anhängare får sin vilja fram att få en ny renässans.

Vill du läsa mer om shagya-araben hittar du flera artiklar i pdf-format under länken fördjupning.